30 december
Början på ett nytt år, bort med det gamla.
Jag undrar varför jag gör saker som jag egentligen inte alls vill eller borde. Jag undrar varför du är tillbaka i denhär sketna jävla hålan och vill baka chokladbollar med mig ena dan och andra dan vill du inte. Men du är ju fin och kolla på, nästan perfekt. Synd att man inte kan få mer än yta. Jag behöver något djupare än så. Men inte heller nån jobbig liten fjant som jag vill slå huvudet av. Jag borde inte skylle på allt annat, men denhär stan får mig att må dåligt. Får mig att sluta växa som person och jag vill inte fastna här, men är rädd att jag gör det. ´
Ena stunden har jag kommit över honom, men så kommer han hem och jag vill inget hellre än och ha de där muskulösa armarna om mig. Pilla i det mysiga skägget och busa i den fina mustagen. För ingen man, har fått mig på fall så som du. För grejen med dig är att du pratar inte, du är svår och komma åt, vilket jag gillar så fruktansvärt mycket. Du är svår att komma åt, svår att prata med- Du kan alltså inte komma åt mig, ändå dödar du mig psykiskt. Du bygger upp varje gång, för att sedan rasera, de var många månader sen jag låg i din famn. men jag har sällan kännt mig så lycklig och obehövd på samma gång. Det är som i mammas sång "I Hela mitt liv har jag saknat dig så, jag har längtat efter någon som du. I ett hörn har jag stått och beskådat mitt liv, inte förstått att det är jag som är mitt liv. Jag är ett bortglömmt barn som rammlat på en blomsteräng, du tar mig i handen, kysser bort mina tårar, sätter ett plåster på mitt sår." - Sen står jag där ensam och svag, när tomheten förgör mig.
Mina tankar är så många och jag har så himmla svårt att prata om mig själv. Jag vill vara den starka, den som kan ta hand om dig när du faller. Men jag glömmer ta hand om mig själv och ibland faller jag hårdare än vad jag trodde var möjligt. Hela året har gått och det började inte så bra, för att sedan bli ännu sämmre. Början på sommaren var toppen, jag trodde att det skulle bli den bästa i hela mitt liv, men det visade sig att det skulle bli den värsta. Året fortsätter och jag faller mer och mer. Jag längtar ifrån året, ifrån det som varit. Det är därför jag vill härifrån, det handlar inte om att jag tror att allt löser sig. Jag vill bara fly från all misär. All ångest, alla trasiga människor som jag ser dom är så vackra. Men jag vill även fly från alla människor som är så underbara, som finns dör för mig utan att jag ber om det. För jag vet att dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom och det skrämmer mig. Jag vet inte varför, men det skrämmer mig så sjukt mycket.
Här får ni världens mest osammanhängande text. Grattis.
Jag undrar varför jag gör saker som jag egentligen inte alls vill eller borde. Jag undrar varför du är tillbaka i denhär sketna jävla hålan och vill baka chokladbollar med mig ena dan och andra dan vill du inte. Men du är ju fin och kolla på, nästan perfekt. Synd att man inte kan få mer än yta. Jag behöver något djupare än så. Men inte heller nån jobbig liten fjant som jag vill slå huvudet av. Jag borde inte skylle på allt annat, men denhär stan får mig att må dåligt. Får mig att sluta växa som person och jag vill inte fastna här, men är rädd att jag gör det. ´
Ena stunden har jag kommit över honom, men så kommer han hem och jag vill inget hellre än och ha de där muskulösa armarna om mig. Pilla i det mysiga skägget och busa i den fina mustagen. För ingen man, har fått mig på fall så som du. För grejen med dig är att du pratar inte, du är svår och komma åt, vilket jag gillar så fruktansvärt mycket. Du är svår att komma åt, svår att prata med- Du kan alltså inte komma åt mig, ändå dödar du mig psykiskt. Du bygger upp varje gång, för att sedan rasera, de var många månader sen jag låg i din famn. men jag har sällan kännt mig så lycklig och obehövd på samma gång. Det är som i mammas sång "I Hela mitt liv har jag saknat dig så, jag har längtat efter någon som du. I ett hörn har jag stått och beskådat mitt liv, inte förstått att det är jag som är mitt liv. Jag är ett bortglömmt barn som rammlat på en blomsteräng, du tar mig i handen, kysser bort mina tårar, sätter ett plåster på mitt sår." - Sen står jag där ensam och svag, när tomheten förgör mig.
Mina tankar är så många och jag har så himmla svårt att prata om mig själv. Jag vill vara den starka, den som kan ta hand om dig när du faller. Men jag glömmer ta hand om mig själv och ibland faller jag hårdare än vad jag trodde var möjligt. Hela året har gått och det började inte så bra, för att sedan bli ännu sämmre. Början på sommaren var toppen, jag trodde att det skulle bli den bästa i hela mitt liv, men det visade sig att det skulle bli den värsta. Året fortsätter och jag faller mer och mer. Jag längtar ifrån året, ifrån det som varit. Det är därför jag vill härifrån, det handlar inte om att jag tror att allt löser sig. Jag vill bara fly från all misär. All ångest, alla trasiga människor som jag ser dom är så vackra. Men jag vill även fly från alla människor som är så underbara, som finns dör för mig utan att jag ber om det. För jag vet att dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom och det skrämmer mig. Jag vet inte varför, men det skrämmer mig så sjukt mycket.
Här får ni världens mest osammanhängande text. Grattis.
Kommentarer
Trackback
