23 augusti
Mina fina vänner. Jag vet att ni finns där och jag älskar er för de. Det är när jag mår som jag gör nu som ja kanske inte helt räcker till att hålla om er lika hårt när ni är ledsna, jag har svårt att fokusera på andra människor och märker själv hur självcentrerad jag blir. Jag stänger in mig själv för att inte släppa ut smärtan. Stänger in mig själv för att inte tynga ner. Jag vet att ni skulle lyssna om jag behövde prata, jag vet de. Ni vet att om ni behöver prata så kan ni alltid prata med mig, fast ni måste veta att jag har svårt att koncentrera mig på nått annat än mig själv nu. Jag försöker hålla ihop mig själv. Jag kan inte bli hel utan er och ni är en grund som jag kan stå på så att jag inte faller ända ner i avgrunden. Jag älskar er, jag älskar er, jag älskar er så jälva mycket. Era kramar och ord värmer mer än en brasa mitt i vintern. Jag försöker finnas till för er så gott jag kan.
Älskade mamma, det gör så ont i mig när jag ser hur jag sårar dig. Jag älskar dig mer än livet och du kommer alltid vara den bästa som finns i hela mitt liv. Ingen kommer någonsin kunna ta min plats. Jag uppskattar verkligen att jag har dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas för mig, även om alla andra skulle försvinna.
Älskade pappa, marcus och johannes, de finns inget i världen som kan byta ut er. Även om ja bråkar med er och är jävlig så är de inte för att jag vill göra er arga, det är en osäkerhet hos mig själv det handlar om. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta, alltid att finnas inom mig. Jag älsar er så fruktansvärt mycket och jag vet att även ni aldrig kommer att vika er för vinden. Jag älskar er.
Kära släkt, jag älskar er.
Såhär ser det ut. Jag har massa människor runt omkring mig, som älskar mig för den jag är. Jag vet inte vad som är felet på mig, för jag borde vara världens lyckligase tjej, vilket jag är. Samtidigt dras jag ner i mörkret. Livet blir inte vackert längre, jag känner självhat och mår så fruktansvärt dåligt. Jag gråter. Känner mig otillräcklig och hjälplös. Jag vet inte hur ja ska tacka er, jag räcker liksom inte till, jag skulle behöva 100 Emmelie till och då kanske ja skulle räcka, för så mycket älskar jag er. Jag vill bara säga förlåt. Förlåt för allt. Ni är de bästa som hänt mig.
Älskade mamma, det gör så ont i mig när jag ser hur jag sårar dig. Jag älskar dig mer än livet och du kommer alltid vara den bästa som finns i hela mitt liv. Ingen kommer någonsin kunna ta min plats. Jag uppskattar verkligen att jag har dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas för mig, även om alla andra skulle försvinna.
Älskade pappa, marcus och johannes, de finns inget i världen som kan byta ut er. Även om ja bråkar med er och är jävlig så är de inte för att jag vill göra er arga, det är en osäkerhet hos mig själv det handlar om. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta, alltid att finnas inom mig. Jag älsar er så fruktansvärt mycket och jag vet att även ni aldrig kommer att vika er för vinden. Jag älskar er.
Kära släkt, jag älskar er.
Såhär ser det ut. Jag har massa människor runt omkring mig, som älskar mig för den jag är. Jag vet inte vad som är felet på mig, för jag borde vara världens lyckligase tjej, vilket jag är. Samtidigt dras jag ner i mörkret. Livet blir inte vackert längre, jag känner självhat och mår så fruktansvärt dåligt. Jag gråter. Känner mig otillräcklig och hjälplös. Jag vet inte hur ja ska tacka er, jag räcker liksom inte till, jag skulle behöva 100 Emmelie till och då kanske ja skulle räcka, för så mycket älskar jag er. Jag vill bara säga förlåt. Förlåt för allt. Ni är de bästa som hänt mig.
