Think. Feel. Try to understand.

Dethär att vara kär i kärleken..
för några år sen behövde ja inte tänka, jag var uppmärksamhetskåt och fick de jag  ville. En arm om mig, en puss när man skiljs åt. Men de är inte samma sak idag. För några år sen kunde jag  nästan välja och vraka. några år senare sitter (ligger) jag här och är så kär i kärleken att det gör ont. Jag skulle dejta och ha denhär nykära känslan, jag tänker att ja skulle kunna haft de och vart lycklig nu om ja inte envist höll mig till en person som är långt bort men finns så nära i hjärtat. För övrigt är jag allmänt förvirrad men jag är kär, det vet jag. Men vet inte i vem, så de måste vara i kärleken? Eller?!


Emla

Jag mådde inge bra igår. Jag grät, och hade lite ångest, av den lindriga typen alltså. För jag mår mycket bättre och har fått hjälp och får fortfarande för att må bra. Men dehär handlar om något helt annat. Det handlar om han med stort H. Snubben med stort S. Han som får mina knän att svaja, ja inte svaja direkt men hade de vart en film så. Han som lyser upp hela fucking red brick så fort han kommer hem från götet. Fortfarande gör han de. jag fattar inte varför jag känner som jag gör. De har gått en sån lång tid ungefär tre fjärdedelar på ett år och lite mindre. De spelar ingen roll hur många gånger ni säger att hann är inte värd de, eller han är inget pojkvänsmaterial. Vadå pojkvänsmaterial? De är ju ingen sak och de är inte så att man kan styra sina känslor. För de är sjukt att jag kan tycka om någon så mycket som jag gör, utan att faktiskt känna honom mycket. Men han är snygg, rolig, har intresse av både teater, musik och böcker, precis som jag. En fågel viskade i mitt öra att han tycker om Hanna Montana, precis som jag. Han är snygg, så inihelvetesjävlaawesomesnygg, precis som jag. Eller har jag bara byggt upp en illution? Jag vet inte, men fan vad jag gillar denhär snubben med stort S och honom med stort H. Jag skriver inget mer, de blir nog för mycket.


Emla

Hej! Allt känns bra samtidigt som de händer så mycket så jag inte vet. Allt känns skönt. De är okej. De jobbigaste för tillfället är hur jag saknar dig, hur du rör dig, ser ut, skrattar, är allmänt korkad. Så  här får du klappträ:



Kent- utan dina andetag


Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår


Emla